Så här gick det för dig. Resultatet ger dig en viss vägledning för vilka teoretiska delar nedan du bör fokusera på.
Bakterier är encelliga organismer som saknar cellkärna (prokaryoter).
Många bakterier omges av en kapsel uppbyggd av polysackarider. Kapseln skyddar mot fagocytos och är en viktig virulensfaktor.
Kapselns antigen ger möjlighet till typning av bakteriestammar.
De flesta bakterier har en cellvägg, som ger bakterien dess form och skyddar mot yttre påverkan. Grampositiva bakterier har tjockare cellvägg än gramnegativa.
Cellväggen är viktig för bakteriens virulens och överlevnad. I gramnegativers cellvägg finns lipopolysackarid, LPS, bakteriens endotoxin.
Betalaktamantibiotika hämmar bakteriens cellväggssyntes. De är verkningslösa mot bakterier som saknar cellvägg, t.ex. mykoplasma.
Vissa bakterier, t.ex. clostridier, kan bilda sporer, ett vilostadium där bakterien kan återgå till aktiv form när miljön är gynnsam. Sporer kan överleva länge, för att ta död på dem krävs sterilisering, desinfektion räcker inte.
Pili (fimbrier) är trådformade utskott. Hjälper bakterierna att fästa till varandra eller till värdceller. Pili bidrar till inflammation och är en viktig virulensfaktor för t.ex. E. coli.
Flageller är ett slags flimmerhår som bidrar till bakteriens rörlighet.
Bakterier har en enda kromosom som innehåller dess arvsanlag.
Plasmider är rörliga DNA-element som kan överföras mellan bakterier, en viktig mekanism för spridning av resistensgener.
Bakterier kan grovt indelas i aerober och anaerober beroende på hur de trivs i syrerik miljö. De grupperas efter form: kocker, stavar och vridna/spiralformade. Efter färgning av cellväggen sker indelning i gramnegativa och grampositiva bakterier. Vidare klassificering görs sedan efter familj, genus, species, serotyp och klon.
Exempel: pneumokocker, meningokocker
Exempel: streptokocker, enterokocker
Exempel: stafylokocker
Exempel: Escherichia coli, Klebsiella pneumoniae, Haemofilus influenzae
Exempel: Chlamydia trachomatis
Exempel: Borrelia burgdorferi, Treponema pallidum
Ordning: Eubacteriales
Familj: Enterobacteriaceae
Genus: Escherichia
Species: E. coli
Serotyp, biotyp, fagtyp: E. coli K1 (kapseltyp 1)
Klon: E.coli stam MC1061
Bakteriell meningit hos yngre orsakas ofta av meningokocker, hos medelålders och äldre är pneumokocker vanligast. Listeria förekommer hos spädbarn samt äldre.
Tonsillit orsakas av grupp A-streptokocker men grupp C och G samt fusobakterier förekommer också. Lindrig tonsillit läker ut utan antibiotika.
Pneumokocker är den vanligaste orsaken till pneumoni och orsakar de allvarligaste infektionerna. Hos barn och vid KOL är även haemophilus vanligt och hos yngre patienter mykoplasma. Dessa bakterier orsakar även akut bronkit som ej ska behandlas med antibiotika oavsett genes.
Sepsis kan orsakas av många olika typer av bakterier beroende på ingångsport / infektionsfokus. Viktiga bakterier är S. aureus, grupp A-streptokocker, pneumokocker, E. coli och meningokocker.
Grupp A-streptokocker orsakar erysipelas. S. aureus är vanligt förekommande i sår och ger upphov till sårinfektioner, abscesser samt led- och skelettinfektioner.
Bukinfektioner orsakas av bakterier som normalt koloniserar tarmen, såväl aerober som anaerober. E. coli och Bacteroides fragilis är viktiga exempel.
E. coli orsakar ca 90 % av samhällsförvärvad UVI. Vid sjukhusförvärvad infektion förekommer även klebsiella, proteus, pseudomonas och enterokocker.
En mikrobiota är ett ekologiskt samhälle av mikroorganismer i och på djur och växter. Människan har flera kg bakterier i kroppen, särskilt i tarmen men även i näsan och munhålan, på huden och i underlivet.
Bakterierna är lågvirulenta och skyddar mot kolonisation av mer patogena bakterier. Rubbning av mikrobiotans diversitet har kopplats till diabetes, övervikt och neuropsykiatriska sjukdomar.
Tarmens bakterier bidrar till näringsupptag och vitaminsyntes. Vid antibiotikabehandling slås dessa goda bakterier ut, vilket kan leda till diarré. Överväxt av toxinbildande Clostridium difficile med diarréer och/eller kolit som följd är särskilt kopplat till användning av klindamycin, cefalosporiner och kinoloner.
Genom dubbelfärgning samt mikroskopi indelas bakterier i Gram-positiva och Gram-negativa. Indelningen är viktig för fortsatt diagnostik och tidig vägledning av antibiotikaval.
Exempel på grampositiva bakterier är stafylokocker, streptokocker, pneumokocker, enterokocker och listeria.
Exempel på gramnegativa bakterier är E. coli, klebsiella, pseudomonas, haemophilus, meningokocker och bacteroides.
Det kliniska bakteriologiska laboratoriet utför resistensbestämning på bakterier. Varje isolat undersöks för antibiotika som kan vara tänkbara behandlingsalternativ.
Resultatet av resistensbestämningen ger en prognos om förväntad klinisk effekt av den aktuella antibiotikan.
Resistensbestämningarna utgör underlag för lokal epidemiologisk övervakning av resistensutveckling.
Laboratoriernas data rapporteras och sammanställs till rikstäckande resistensstatistik med tidiga signaler om oönskade trender, vilket kan leda till rekommendationer om åtgärder.
Resistensbestämning görs genom manuell MIC-bestämning, lappdiffusionstest och via automatiserade metoder. Resultaten rapporteras enligt SIR-systemet.
MIC betyder ”Minimal inhibitory concentration” och anger den lägsta koncentration av antibiotika som synligt hämmar tillväxten av bakterien. Vid MIC-bestämning utsätts bakterierna för fallande koncentrationer av antibiotika, under standardiserade förhållanden.
MIC-värdet anges i mg/l och är ett relativt mått på bakteriens känslighet.
Vid lappdiffusionstest placeras små runda antibiotikalappar på en agarplatta där man odlat ut en bakteriestam.
Under inkubation diffunderar antibiotikan ut i agarn och bildar en koncentrationsgradient. Högst koncentration finns närmast lappen. Runt lappen bildas en hämningszon. Stor zon innebär känslig bakterie, ingen eller liten zon tyder på resistens.
Zondiametern omvandlas via tabeller till S, I eller R.
Vid resistensbestämning anges resultaten i en tregradig skala, SIR-systemet.
Bakterien har inga påvisade resistensmekanismer mot preparatet. God behandlingseffekt kan förväntas vid rekommenderad dosering för en specifik infektionstyp.
Bakterien har förvärvat låggradig resistens eller har naturligt lägre känslighet mot preparatet. Behandlingseffekten är osäker.
Bakterien har förvärvat resistensmekanismer eller är naturligt resistent mot preparatet. Behandlingseffekt är osannolik.
När penicillinet introducerades på 40-talet sjönk dödligheten i bakteriella infektioner dramatiskt. Fram till 80-talet registrerades en rad nya antibiotikaklasser. I takt med att nya preparat introducerats har resistens mot dessa uppkommit.
Under 2000-talet har det varit svårt att ta fram nya antibiotikaklasser, mestadels har man modifierat befintliga preparat. Resistens har snabbt utvecklats även mot dessa. P.g.a. brist på fungerande antibiotika ökar nu åter dödligheten i bakteriella infektioner.
Antibiotikans betalaktamring binder till bakteriens penicillinbindande proteiner (PBP) och förhindrar dess cellväggssyntes. Baktericid effekt.
Ges i minst 3 doser/dygn för att upprätthålla tillräcklig tid över MIC. Atoxiska preparat, dosjustering kan dock behövas vid nedsatt njurfunktion.
Hudutslag med eller utan klåda är vanligt. Allvarliga typ-1 reaktioner är sällsynta men korsreaktion mellan penicilliner och cefalosporiner/karbapenemer kan förekomma. Gastro-intestinala besvär är vanligt.
Kan ges under graviditet och amning.
Antibiotikans betalaktamring binder till bakteriens penicillinbindande proteiner (PBP) och förhindrar dess cellväggssyntes. Baktericid effekt
Ges i minst 3 doser/dygn för att upprätthålla tillräcklig tid över MIC. Atoxiska preparat, dosjustering kan dock behövas vid nedsatt njurfunktion.
Allvarliga typ-1 reaktioner är sällsynta men korsreaktion mellan penicilliner och cefalosporiner/karbapenemer kan förekomma. Gastro-intestinala besvär är vanligt. Hög risk för infektion med Clostridium difficile.
Kan ges under graviditet och amning.
Antibiotikans betalaktamring binder till bakteriens penicillinbindande proteiner (PBP) och förhindrar dess cellväggssyntes. Baktericid effekt.
Ges i minst 3 doser/dygn för att upprätthålla tillräcklig tid över MIC. Atoxiska preparat, dosjustering kan dock behövas vid nedsatt njurfunktion.
Allvarliga typ-1 reaktioner är sällsynta men korsreaktion mellan penicilliner och cefalosporiner/karbapenemer kan förekomma. Gastro-intestinala besvär är vanligt.
Kan ges under graviditet och amning.
Blockerar bakteriens DNA-gyras och hämmar dess DNA-replikation. Baktericid effekt.
Mycket gott upptag vid oral administrering, god penetration till prostata. Dosreduktion vid nedsatt njurfunktion.
CNS-symtom vanligt hos äldre. Aggravering av underliggande neurologisk eller psykisk sjukdom. Senruptur.
Skall inte ges till gravida, ammande kvinnor eller växande barn på grund av risk för påverkan på omoget brosk och leder.
Hämmar bakteriens proteinsyntes. Snabb baktericid effekt. Ingen effekt i anaerob miljö och på anaeroba bakterier.
Dosering ska anpassas till njurfunktion och vikt samt styras av regelbunden dalkoncentrationsbestämning.
Ototoxiskt och nefrotoxiskt. Smalt terapeutiskt intervall medför hög risk för toxicitet, kort behandlingstid rekommenderas för att undvika irreversibla skador. Restriktivitet till patienter med nedsatt njurfunktion.
Bör undvikas under graviditet särskilt under andra och tredje trimestern p.g.a. risk för hörselnedsättning hos barnet.
Hämmar bakteriens proteinsyntes. Bakteriostatisk effekt
Dosreducering behövs ej vid nedsatt njurfunktion
Vanligt med gastro-intestinala biverkningar pga. ökad tarmmotilitet.
Skall inte ges till gravida p.g.a. ökad risk för hjärt-kärlmissbildningar hos fostret.
Hämmar bakteriens folsyrasyntes. Trimetoprim och sulfonamid är bakteriostatiskt var för sig men har tillsammans baktericid effekt.
Dosreduktion krävs vid nedsatt njurfunktion.
Gastrointestinala biverkningar och hudreaktioner, till exempel dermatit, vanligt. Allvarliga reaktioner som Steven Johnson syndrom förekommer.
Ska inte ges till gravida p.g.a. risk för teratogena effekter (trimetoprim) och kärnikterus (sulfonamid).
Hämmar bakteriens proteinsyntes, bakteriostatisk effekt
Ingen dosreduktion behövs vid nedsatt njurfunktion
Fotosensibiliserande. Rekommenderas inte till barn under 8 år p.g.a risk för emaljhypoplasi och missfärgning av tänderna. Nya studier har dock inte påvisat risk för missfärgade tänder när doxycyklin ges i korta kurer till barn.
Ska undvikas under andra och tredje trimestern p.g.a. risk för missfärgning av barnets mjölktänder.
Hämmar bakteriens cellväggssyntes via annan mekanism än betalaktamantibiotika.
Parenteralt vankomycin dosreduceras vid nedsatt njurfunktion. Regelbunden koncentrationsbestämning ska utföras.
Nefrotoxiskt
Inga kända risker vid oral administration. Begränsad erfarenhet av parenteral användning vid graviditet, används med försiktighet.
Hämmar bakteriens proteinsyntes. Bakteriostatiskt
Ingen dosreduktion behövs vid nedsatt njurfunktion
Hög risk för clostridieorsakad diarré
Inga kända risker vid graviditet men begränsad kunskap
Påverkar bakteriers DNA-syntes. Baktericid effekt
Ingen dosreduktion behövs vid nedsatt njurfunktion
Antabusliknande effekt vid alkoholintag. Metallisk smak i munnen
Otillräckliga data, bör undvikas i första trimestern och användas med försiktighet i andra och tredje trimestern.
Delvis okänd, hämmar sannolikt bakteriernas proteinsyntes
Munhålans skyddande bakterier dör, vilket kan ge sämre tandhälsa samt svampöverväxt.
IgE-medierad allergi (typ 1-reaktion) är ovanligt men kan vara livshotande. Urtikaria, slemhinnesvullnad och anafylaxi uppträder efter första antibiotikadosen. Kontraindikation för ny behandling med preparat inom samma grupp innan allergiutredning är gjord.
Fördröjd överkänslighet (typ 4-reaktion) med hudutslag med eller utan klåda som uppträder efter flera behandlingsdygn är vanligt men ofarligt. Ej kontraindikation för ny behandling.
Tarmens goda bakterier slås ut, vilket kan leda till selektion av resistenta bakterier och antibiotikaassocierad diarré. Tarminfektion orsakad av toxinbildande Clostridium difficile är särskilt kopplat till användning av klindamycin, cefalosporiner och kinoloner.
Vaginalfloran rubbas med svampinfektioner som följd.
En del av antibiotikan bryts inte ner i kroppen utan utsöndras i naturen i oförändrad form, och bidrar till anrikning av resistenta bakterier i jord och vattendrag. Utsläpp vid antibiotikatillverkning ger också stor påverkan på hela näringskedjan. Kinoloner ger särskilt stor miljöpåverkan.
Vid livshotande infektioner är snabb och korrekt antibiotikabehandling avgörande. Över- och felanvändning av antibiotika är dock ett stort problem som kan minskas genom rationell antibiotikaanvändning. Avstå antibiotika när nyttan är tveksam.
Följ behandlingsrekommendationer och sträva efter så smal behandling och så korta behandlingstider som möjligt. Ge peroral behandling om möjligt.
Säkra odlingar före antibiotika, blododla före intravenös behandling
Smalna av behandlingen enligt odlingssvar
Ompröva patientens behov av antibiotika regelbundet. Sätt ut onödig behandling
Asymtomatisk bakteriuri (ABU). Positiv urinsticka är svårvärderad hos äldre då ABU är vanligt.
Akut bronkit hos lungfriska.
Kroniska bensår utan tydliga infektionstecken.
Resistens innebär att en infektion orsakad av en bakterie inte går att behandla med ett visst antibiotikum. Resistens definieras av klinikern som behandlar patienten eller genom laboratorieundersökning av bakterien.
En naturligt resistent bakterie saknar angreppspunkt för ett visst antibiotikum. Mykoplasma saknar cellvägg och är naturligt resistent mot betalaktamantibiotika, som hämmar cellväggssyntesen.
Bakterien är resistent vid laboratorietester.
Klinisk resistens är när antibiotika inte har effekt trots att bakterien som orsakar infektionen är känslig in vitro. Orsakas ofta av odränerat eller svårtillgängligt infektionsfokus.
Med ökande antibiotikaresistens riskerar vi att inte kunna behandla allvarliga infektioner i framtiden. Den ökande resistensen är en konsekvens av hur vi lever.
Vi har använt mycket antibiotika under lång tid. Över- och felanvändning av antibiotika till människor och djur är de viktigaste orsakerna till resistensutvecklingen.
Vi reser och transporterar våra varor allt mer, vilket underlättar spridningen av bakterier. Tidigare spreds resistenta bakterier främst på sjukhus, nu ökar spridningen ute i samhället.
En bakterie kan bli resistent på olika sätt, resistens kan vara medfödd eller förvärvad. Förvärvad resistens kan vara kromosomal eller överförd från en annan bakterie.
Kromosomal resistens orsakas vanligen av punktmutationer, ofta som en följd av antibiotika i bakteriens omgivning. Sprids vertikalt, det vill säga överförs till nästa generation när bakterien delar sig.
Resistensgener kan överföras mellan bakterier genom rörliga genetiska element såsom plasmider. En plasmid är en i cytoplasman fritt förekommande ringstruktur uppbyggd av gener. Plasmider kan överföras till andra bakterier genom konjugation. Transformation och transduktion är andra exempel på genöverföring mellan bakterier.
Antibiotikabehandling leder till selektion av resistenta bakterier både i individen och i naturen.
Vid antibiotikabehandling dör många av kroppens goda bakterier, exempelvis i tarmen. Bakterier som är resistenta mot antibiotikan får då fördelar, genom ökat fysiskt och näringsmässigt utrymme, och kan växa till och bli fler. Bakteriernas resistensgener kan också överföras till andra bakterier och spridas vidare. En del av antibiotikan vi konsumerar hamnar sedan i naturen där selektionen fortsätter.
Kinoloner och cefalosporiner bidrar till selektion av resistenta bakterier i särskilt stor utsträckning.
Fyra typer av antibiotikaresistens är anmälningspliktiga enligt smittskyddslagen.
Det finns flera saker du kan göra för att bromsa utvecklingen av antibiotikaresistens.
Följ vårdhygienrutiner för att minska bakteriespridning.
Följ nationella rekommendationer om antibiotikaval. Undvik onödigt bred behandling.
Ge endast antibiotika vid adekvat indikation, då det verkligen behövs.
Dosera korrekt med så kort behandlingstid som möjligt, rätt dos och tillräckligt många doser per dygn.
Undvik att behandla med preparat som ger hög risk för resistensutveckling.